Läskiga grejer

Jaaa, vi red den här dagen, Eva och jag. Men eftersom jag missade att skriva då och nu gör jag det en vecka i efterskott så kommer jag knappt ihåg vad vi gjorde. Vi skrittade vår vanliga kortrunda bara (si, nu klarnar det) och det var mörkt. Pannlampor på alltså. Hästarna var småfjolliga och lite tramsiga. Det fanns en bar fläck i vägbanan på väg ner mot slamdammarna. Dödsläskigt tyckte Leo, grus kan vara livsfarligt eftersom tre månader med konstant vit värld har fått honom att glömma vilken färg vägen har i original. Han vägrade att gå på grusfläcken så det var bara att gå runt den. När vi så småningom red hemåt från kyrkan och precis passerat Y-korsningen hände tydligen något som varken Eva eller jag uppfattade, men som hästarna tyckte var något som med allra största sannolikhet omedelbart skulle ända deras liv, de kastade sig framåt och TÄNKTE DRA!!! Leo har aldrig, aldrig, aldrig någonsin gjort det med mig förr. Det tog mig dock inte mer än tre galoppsprång innan jag fick hejd på honom. Eva hade samma tur med herkisen och fick stopp på honom också.  Puh! Lite hjärtklappning men det var över.